I kärleksfullt tjänande kommer vi naturligt att känna tillstånd vi inte når på något annat sätt. Detta är ingen strävan i sig själv, det kommer naturligt och av sig själv. När du växer och mognar i hängivenhet finns ökad självglömska. Andra kan tycka du är disträ eller glömsk. Du är så lite intresserad av världsliga bekymmer. Du sitter, fast du är aktiv, som Maria vid det Enda viktiga hos den Ende.
Detta kallas i Indien ”bhava”. Bhava etablerar en riktig relation mellan den hängivne och Herren. Bhava växer sedan in i vad som kallas maha-bhava, där den hängivne lever, rör sig och har sin varelse i Herren. Detta är Parama-Prema, fullbordandet av kärlek. Du ser genast på någon om han älskar Herren på detta sätt. Många föregivna religiösa lärare är endast i början av denna kärlek och vi ser det tämligen snabbt. De är irriterade, häftiga, snara till vrede, otillfredsställda. De skrämmer lätt bort sökare.
Det finns fem typer av bhava i Bhakti. De är
*Shanta,
*Dasya,
*Sakhya,
*Vatsalya,
*Madhurya
Dessa bhavas eller känslor är något som kommer naturligt och kan inte forceras genom att träna.
I Shanta Bhava är den hängivne fredlig och utstrålar frid. Han bryr sig inte om att hoppa och dansa. Han är inte mycket känslomässig eller sentimental. Han ler och skrattar men på ett fridfyllt sätt. Hans hjärta är fyllt med kärlek och glädje. Bhishma var en Shanta Bhakta.
Sri Hanuman var en Dasya Bhakta. Han hade Dasya Bhava, tjänarens attityd. Han tjänade Lord Rama helhjärtat. Han ville hans Mästares bästa på alla möjliga sätt. Han fann glädje och lycka i tjänst hos sin Mästare.
I Sakhya Bhava, är Herren en vän. Många kristna har denna bhava, Yeshua kallade sina lärjungar för sina vänner. Arjuna hade denna bhava mot Lord Krishna. Den hängivne rör sig med Herren på lika villkor, som bröder, trots att den ene är Guds Son, Gud i mänsklig gestalt. Arjuna och Krishna brukade sitta, äta, prata och gå tillsammans som intima vänner.
I Vatsalya Bhava ser den hängivne på Gud som ett barn. Den kristna julen handlar om denna bhava. Gud är barnet i krubba. Tionde boken av Bhagavatam handlar om Gud som barn i Krishnas gestalt, hans födelse, hans bus i byn där han bor. Yasoda, fostermamman, hade denna bhava med Herren Krishna. Det finns ingen rädsla i denna Bhava, eftersom Gud är ett oskyldigt barn. Jesusbarnet i krubban är för många barn den första kontakten med den kristna läran. Den hängivne tjänar detta barn och ser på Gud som en mamma gör det inför sitt eget barn.
Den sista är Madhurya Bhava eller Kanta Bhava. Detta är den högsta formen av bhakti. Det är äktenskapets bhava. Den hängivne ser sig som brud till Herren. I kristen mystik, liksom i sufismen och pietismen är detta en vanlig bhava. Man uppfattar Herren som sin älskare. Detta är relationen mellan Radha och Krishna. Detta är Älskaren och den älskade. I Rumis poesi ser vi denna relation till Gud.
I Madhyrya Bhava känner den hängivne och Gud sig som ett med varandra behåller samtidigt en avskildhet för att njuta av den äktenskapliga lyckan. Detta är enhet i separation och separation i enhet. Lord Gauranga, Jayadeva, Mira och Andal hade denna bhava.
Liksom i överdriven pietism finns en fara för självupptagen njutning i denna bhava. Madhurya Bhava är helt annorlunda än det som sker i jordisk attraktion mellan människor. Jordisk attraktion är rent självisk och genomförs av lustan hos egot eftersom det ger njutning till det egna jaget. Vi begär för egen del den andre, vi är inte andligt hängivna den andre — även om vi kanske intar den posen för att få vad vi vill ha.
Men i kärleken till Gud beror allt av att det ger glädje till Gud och inte till förmån eller njutning för den hängivne. Den gudomliga kärleken är inte självisk. Vi kan se hur Paulus beskriver denna gudskärlek (inte jordisk kärlek) i 1 Kor 13:
”Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
5 den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
6 Den gläder sig inte
över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
7 Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.
8 Kärleken upphör aldrig.
Men profetiorna skall upphöra
och tungomålstalen skall tystna
och kunskapen skall förgå.
9 Ty vi förstår till en del
och profeterar till en del,
10 men när det fullkomliga
kommer, skall det förgå
som är till en del.
11 När jag var barn,
talade jag som ett barn,
tänkte jag som ett barn,
och förstod jag som ett barn.
Men sedan jag blivit man,
har jag lagt bort det barnsliga.
12 Nu ser vi en gåtfull spegelbild,[c]
men då skall vi se
ansikte mot ansikte.
Nu förstår jag endast till en del,
men då skall jag känna fullkomligt,
liksom jag själv har blivit
fullkomligt känd.
13 Nu består tron, hoppet och
kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken.
Detta är kärlek inför Gud och i Gud. Men jordisk kärlek är lust och en fasthållning till kroppsliga organ. Jordiska relationer byggda på attraktion är resultatet av egoistiska känslor. När vi ingår äktenskap är Gud med och kärlek till Herren blir det fundamentala i relationen. Vi får genom äktenskapet gudomlig gemenskap. Jag minns en boktitel: ”Three To Marry”, en bok som handlade om denna bhava.
Stark själviskhet är roten till världsliga passion medan gudomlig kärlek är en förlust av egoismen. I kristna termer korsfästs denna jordiska attraktion. Vi ser i korset hur stor skillnaden är mellan lust (kama) och gudomlig kärlek (prema). De två är relaterade som mörker till ljus.
I det sekulariserade samhället kan detta vara svårt att inse. Ingen utveckling av jordisk kärlek, hur perfekt den än kan vara, kan leda en till glädjen i gudomlig gemenskap. Lust lurar i hjärtat till sista levnadsdagen på grund av den jordiska passionen, något Paulus beskriver i Rom. 7.
Den gudomliga kärleken är okänd för den världsliga människan, men mystiken i alla traditioner undervisar oss om den. Hemligheten med gudomlig kärlek kan inte förstås, och bör inte heller analyseras i försök att förstå. Så länge människan är bara en man och eller bara en kvinna kan inte den gudomliga kärleken växa. Omvandlingen av det mänskliga till det gudomliga är början på sann kärlek till Gud, början på verkliga bhakti.