24.

I kärleksfullt tjänande kommer vi naturligt att känna tillstånd vi inte når på något annat sätt. Detta är ingen strävan i sig själv, det kommer naturligt och av sig själv. När du växer och mognar i hängivenhet finns ökad självglömska. Andra kan tycka du är disträ eller glömsk. Du är så lite intresserad av världsliga bekymmer. Du sitter, fast du är aktiv, som Maria vid det Enda viktiga hos den Ende.

Detta kallas i Indien ”bhava”. Bhava etablerar en riktig relation mellan den hängivne och Herren. Bhava växer sedan in i vad som kallas maha-bhava, där den hängivne lever, rör sig och har sin varelse i Herren. Detta är Parama-Prema, fullbordandet av kärlek. Du ser genast på någon om han älskar Herren på detta sätt. Många föregivna religiösa lärare är endast i början av denna kärlek och vi ser det tämligen snabbt. De är irriterade, häftiga, snara till vrede, otillfredsställda. De skrämmer lätt bort sökare.

Det finns fem typer av bhava i Bhakti. De är

*Shanta,
*Dasya,
*Sakhya,
*Vatsalya,
*Madhurya

Dessa bhavas eller känslor är något som kommer naturligt och kan inte forceras genom att träna.

I Shanta Bhava är den hängivne fredlig och utstrålar frid. Han bryr sig inte om att hoppa och dansa. Han är inte mycket känslomässig eller sentimental. Han ler och skrattar men på ett fridfyllt sätt. Hans hjärta är fyllt med kärlek och glädje. Bhishma var en Shanta Bhakta.

Sri Hanuman var en Dasya Bhakta. Han hade Dasya Bhava, tjänarens attityd. Han tjänade Lord Rama helhjärtat. Han ville hans Mästares bästa på alla möjliga sätt. Han fann glädje och lycka i tjänst hos sin Mästare.

I Sakhya Bhava, är Herren en vän. Många kristna har denna bhava, Yeshua kallade sina lärjungar för sina vänner. Arjuna hade denna bhava mot Lord Krishna. Den hängivne rör sig med Herren på lika villkor, som bröder, trots att den ene är Guds Son, Gud i mänsklig gestalt. Arjuna och Krishna brukade sitta, äta, prata och gå tillsammans som intima vänner.

I Vatsalya Bhava ser den hängivne på Gud som ett barn. Den kristna julen handlar om denna bhava. Gud är barnet i krubba. Tionde boken av Bhagavatam handlar om Gud som barn i Krishnas gestalt, hans födelse, hans bus i byn där han bor. Yasoda, fostermamman, hade denna bhava med Herren Krishna. Det finns ingen rädsla i denna Bhava, eftersom Gud är ett  oskyldigt barn. Jesusbarnet i krubban är för många barn den första kontakten med den kristna läran. Den hängivne tjänar detta barn och ser på Gud som en mamma gör det inför sitt eget barn.

Den sista är Madhurya Bhava eller Kanta Bhava. Detta är den högsta formen av bhakti. Det är äktenskapets bhava. Den hängivne ser sig som brud till Herren. I kristen mystik, liksom i sufismen och pietismen är detta en vanlig bhava. Man uppfattar Herren som sin älskare. Detta är relationen mellan Radha och Krishna. Detta är Älskaren och den älskade. I Rumis poesi ser vi denna relation till Gud.

I Madhyrya Bhava känner den hängivne och Gud sig som ett med varandra behåller samtidigt en avskildhet för att njuta av den äktenskapliga lyckan. Detta är enhet i separation och separation i enhet. Lord Gauranga, Jayadeva, Mira och Andal hade denna bhava.

Liksom i överdriven pietism finns en fara för självupptagen njutning i denna bhava. Madhurya Bhava är helt annorlunda än det som sker i jordisk attraktion mellan människor. Jordisk attraktion är rent självisk och genomförs av lustan hos egot eftersom det ger njutning till det egna jaget. Vi begär för egen del den andre, vi är inte andligt hängivna den andre — även om vi kanske intar den posen för att få vad vi vill ha.

Men i kärleken till Gud beror allt av att det ger glädje till Gud och inte till förmån eller njutning för den hängivne. Den gudomliga kärleken är inte självisk. Vi kan se hur Paulus beskriver denna gudskärlek (inte jordisk kärlek) i 1 Kor 13:

”Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
5 den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
6 Den gläder sig inte
över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
7 Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.
8 Kärleken upphör aldrig.
Men profetiorna skall upphöra
och tungomålstalen skall tystna
och kunskapen skall förgå.
9 Ty vi förstår till en del
och profeterar till en del,
10 men när det fullkomliga
kommer, skall det förgå
som är till en del.
11 När jag var barn,
talade jag som ett barn,
tänkte jag som ett barn,
och förstod jag som ett barn.
Men sedan jag blivit man,
har jag lagt bort det barnsliga.
12 Nu ser vi en gåtfull spegelbild,[c]
men då skall vi se
ansikte mot ansikte.
Nu förstår jag endast till en del,
men då skall jag känna fullkomligt,
liksom jag själv har blivit
fullkomligt känd.
13 Nu består tron, hoppet och
kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken.

Detta är kärlek inför Gud och i Gud. Men jordisk kärlek är lust och en fasthållning till kroppsliga organ. Jordiska relationer byggda på attraktion är resultatet av egoistiska känslor. När vi ingår äktenskap är Gud med och kärlek till Herren blir det fundamentala i relationen. Vi får genom äktenskapet gudomlig gemenskap. Jag minns en boktitel: ”Three To Marry”, en bok som handlade om denna bhava.

Stark själviskhet är roten till världsliga passion medan gudomlig kärlek är en förlust av egoismen. I kristna termer korsfästs denna jordiska attraktion. Vi ser i korset hur stor skillnaden är mellan lust (kama) och gudomlig kärlek (prema). De två är relaterade som mörker till ljus.

I det sekulariserade samhället kan detta vara svårt att inse. Ingen utveckling av jordisk kärlek, hur perfekt den än kan vara, kan leda en till glädjen i gudomlig gemenskap. Lust lurar i hjärtat till sista levnadsdagen på grund av den jordiska passionen, något Paulus beskriver i Rom. 7.

Den gudomliga kärleken är okänd för den världsliga människan, men mystiken i alla traditioner undervisar oss om den. Hemligheten med gudomlig kärlek kan inte förstås, och bör inte heller analyseras i försök att förstå. Så länge människan är bara en man och eller bara en kvinna kan inte den gudomliga kärleken växa. Omvandlingen av det mänskliga till det gudomliga är början på sann kärlek till Gud, början på verkliga bhakti.

23.

I alla kulturer planterar Herren sig som avatarer av Sig själv för att undervisa om sanningen. I vår kristna kultur är det Yeshua som är Guds Son, med andra ord gudomlig avatar. Det väsentliga är fyra saker som jag ser det

— att vi tjänar den ende Herren i gudskärlek, att vårt liv är en enda lång gudstjänst
— att vi tar till oss Herrens undervisning som säger att vi är eviga individer, vi har alltid funnits och kommer alltid att finnas
— att vi inte förringar verkligheten till sken, eller reducerar den till fenomen och gör Gud till något opersonligt som vi försvinner i som bäckarna i havet
— att vi inser vår fundamentala ignorans som gör att endast Herrens nåd kan hjälpa oss till sanningen om oss själva som eviga och gudomliga

Den som väljer hängiven tjänstens får njuta frukterna som erbjuds i studiet av sanningen, både i texter och i sina egna erfarenheter. Helt enkelt genom att engagera sig i hängiven tjänst, får vi allt och så småningom når vi den högsta boningen.

Herren säger att syftet med all andlig undervisning är att nå det slutliga målet i livet: att återvända till Gud Skrifter från många kulturer och traditioner syftar till detta. I väst undervisar Yeshua om detta budskap. Så gör Buddha och Muhammed. Ingen av dem vill bosätta sig permanent i den materiella världen.

Det kan finnas mindre skillnader beroende på tid, språk, plats och omständigheter, och även enligt regler för läsandet och tolkandet av skrifterna. Men den grundläggande principen är att vi inte är gjorda för att leva i världen. Vi är gjorda för himmelriket, Sukhavati, Vrindavan, den andliga världen, det accepteras av alla autentiska andliga traditioner. Alla uttalanden som relaterar till målet för själens mest djupgående önskningar är inriktade på det himmelska.

Tjänsten i kärlek till Herren kan se ut på olika sätt, beroende vilken typ av människa man är. Apara-Bhakti är vanlig i både öst och väst. Det är för för nybörjare i andlig tjänst. Man pryder en bild av en gudsavatar eller ett helgon med blommor och kransar, man ringer i klockan, man iakttar ritualer och ceremonier, man går till bikt och använder kyrkans alla förättningar och sakrament. Tjänsten är huvudsakligen yttre, man är i kyrkan vid varje liturgi. Man ser Herren som Högsta Person, som dock är immanent i sakramenten, i helgonbilden och som kan blidkas genom endast denna form.

Denna form av Apara-bhakti minskar i världen men andra former ökar. Denna form är denominationell, sekteristisk och bunden till en linje eller en kyrkoform. Dessa troende ogillar i lägre eller i högre grad andra typer av troende, andra religioner som dyrkar andra gudar.

Men gradvis går den hängivne från Apara-Bhakti till vad vi kan kalla Para-Bhakti, den högsta formen av Bhakti. Den troende ser nu Herren i alla levande varelser och i allt som finns i det synliga universum. Den troende känner Hans närvaro och makt manifesterad som hela universum.

Istället för att tänka ”Jag möter Gud i min kyrka, i min pastors predikan, i min kyrkas heliga sakrament” tänker nu den troende ”Du Herre är allt genomträngande ! Var jag än är finns Du där !” Psalm 139 i den judiska-kristna traditionen uttrycker något av Para-bhakti:

”Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.
Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under, förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.
Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald.
Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen, når jag till slutet är jag ännu hos dig.

(Psaltaren 139:1-18)

Jag läste dessa rader för en indisk rishi, en gammal vithårig bhakta och han nickade med glädje i hela ansiktet. Alltså ser vi hur den hängivne erkänner Herrens transcendens, oavsett tradition. Para-Bhakti och detta kunskapsrika erkännande är en och samma sak. Många kristna och muslimska mystiker når Para-Bhakti och ingen kristen behöver lämna sin tradition. Allt finns inom den.

Men varje bhakta måste börja från Apara-Bhakti. Innan du tar din mat, erbjud den till Gud mentalt; maten kommer att renas. Varje dryck du dricker, erbjud den till Herren. Nu blir drycken ren. När du passerar genom en vacker skog eller en trädgård med blommor, ge den mentalt till Herren. När du passerar genom basaren och ser en vacker kvinna som shoppar, ge hennes skönhet till Gud mentalt. När du vaknar på morgonen och ännu lever, ge ditt liv till Herren. Erbjud alla goda ting till Herren. Detta, som är Puja i sin verkliga essens, kommer att leda till Para-Bhakti.

Bhakti kan också delas in Gauna-bhakti och Mukhya-bhakti. Gauna-Bhakti är lägre Bhakti och Mukhya-Bhakti är högre typ av Bhakti.

Fienderna till vår hängivenhet heter egoism och lusta. Om det inte finns någon lust – Kama – eller önskan om något, kommer Herren Yeshua att manifestera sig för dig på ett eller annat sätt. Dessa fiender kommer även att attackera din frid och din hängivenhet såsom ilska, vrede och girighet. Ilska förstör din frid och din hälsa också. När någon misshandlar dig, behåll din frid. Förlåt redan när han bankar på dig. Om ditt blod börjar koka av ursinne utarmas hela du. Du förlorar vitalitet när du blir ett offer för fiendens anfall.

Hur man odlar bhakti

Många religionshistoriker gör ett grovt misstag när de anser Bhakti vara enbart en form av känslosamhet. Det är faktiskt en grundlig andlig väg, en underbar utbildning av vilja och sinne, ett säkert sätt att få intuitivt förverkligande av den Allsmäktige genom intensiv kärlek och tillgivenhet för honom.

Den tjänande kärleken är ett sätt att grundligt ta emot den sanna kunskapen om verkligheten, med början i den vanliga formen av gudsdyrkan i kyrkorna eller i sekterna, sedan rätt upp till den högsta formen av förverkligande av din ”enhet i tvåhet” med honom — det som äktenskapet är en bild av. Yeshua blir dig och du försvinner. Han är den Enda Personen.

Vi kan inspireras av de elva fundamentala faktorer som Sri Ramanuja (1017-1137) ordinerade för det kärleksfulla tjänandet. De är de följande:

*Abhyasa eller praxis, att kontinuerligt tänka på Gud,

*Viveka eller diskriminering;

*Vimoka eller frihet från allt annat än längtan efter Gud;

*Satyam eller sannfärdighet;

*Arjavam eller rättframhet;

*Kriya eller göra gott mot andra;

*Kalyana eller önskar välbefinnande för alla;

*Daya eller medkänsla;

*Ahimsa eller icke-våld, icke-skadande;

*Dana eller välgörenhet; och

*Anavasada eller glädje och optimism i livets alla lägen.

Mina elever ställer ofta denna fråga: ”Hur kan vi älska Gud som vi inte har sett och inte ser?”

Jag brukar svara: Allt du ser är Gud, så du ser Honom ständigt. Om du inte märker det? Några råd: Hör Guds ord. Studera de heliga skrifterna – se dem inte som gamla utan som nya och aktuella. Tillbe Honom först i hans olika former i världen. Tillbe korset eller någon bild eller staty av Herren. Recitera Hans namn för Han är i sitt Namn. Sjung Hans Namns ära, för även om du inte i början märker det, finns gudomlig härlighet i själva Namnet när du yttrar det. Bo i ett år i ett kloster, om du kan ordna det. Bo ett år i en religiös miljö i något kloster i Europa eller Amerika, eller någon ashram i Indien, i Rishikesh, Ayodhya eller Brindavan, Chirakut eller Pandhapur, Benares eller Ananda Kutir. Du kommer att utveckla kärlek till Gud fast du inte tror det just nu. Miljön spelar stor roll. I ett hedniskt land som Sverige är det betydligt svårare att utveckla hängivenhet och sägande av Namnet.

Varje handling under en vanlig dag kan göras på ett sätt som väcker känslor av bhakti inom dig. På ett kollektiv jag startade som ung, rekommenderade jag till och med de som drogade att göra det med bhakti. Men bäst är givetvis att avhålla sig från droger, de lurar oss till ett mindre heligtl liv. Håll Puja (dyrkan) hela dagen i ditt hjärta. Dekorera hjärtats rum med tankar och känslor som väcker bhakti. Alla dessa råd är för att producera det goda inflytandet på sinnet och höja stämningen. De genererar fromhet. De bidrar till att skapa den nödvändiga bhava eller känslorörelse inför Den som älskar dig, den Evige Vännen, den du egentligen älskar och dyrkar. Du är inte ditt sinne men kan använda sinnet som ett instrument till bhakti. Du är inte kroppen men du använder tunga och läppar till att säga Yeshuas Namn, i vilket Han finns. Sinnet och kroppen är inte något onödigt eller ont eller världsligt, det vill tvärtom hela tiden bli format och kommer att vara lätt att koncentrera på den Högsta Personen, den Enda Personen i universum.

Så blir din dag bön och gudstjänst, vad annat kan du egentligen önska? Detta är det bästa du kan göra för fattiga och sjuka: du ger gudomlig Bhava till alla omkring dig. Du använder alla åtgärder som frukter givna till Herren, du lär dig själv och alla andra att känna närvaron av Herren i alla varelser. Avsägelse av jordiska nöjen och rikedomar blir lätt för dig. Ahimsa, icke-våld blir en självklarhet för dig. Alla dessa kommer att hjälpa dig att utveckla Bhakti.

22.

I Indien fick jag lära mig att min individualitet existerade i det förflutna och fortsätter att existera i framtiden utan avbrott. Detta gjorde mig omedelbart mycket lycklig. Jag hade aldrig tänkt på mig själv som evig, möjligtvis kunde min själ eller ande vara det, men inte mitt individuella jag. Detta var ett nytt perspektiv: jag är evig, den här kroppen är bara en av farkosterna jag använt en kort tid. Fantastiskt. Vilken utsikt över liv och form !

Därför finns det ingen anledning för någon att klaga. Är jag sjuk? Ingen anledning att klaga. Är jag utsatt för förföljelse eller dödshot? Ingen anledning att klaga. Har jag råkat illa ut på något sätt? Ingen anledning att klaga. Sådant sker med kroppar jag använder. Själv är jag evig, oförstörbar, alltid fri till nya manifestationer.

Indisk bhakti motsäger teorin som olika sorters ”mayavadis” både i väst och öst har — att den individuella själen, en gång befriad från begränsning, övergår i något opersonligt, såsom vågen återgår till havet, eller vi försvinner i den opersonliga Brahman, vi förlorar vår individuella existens i Gud. Bhakti säger i stället att min individualitet alltid funnits och att alla levande varelsers individualitet fortsätter för evigt, vilket bekräftas av Upanishaderna.

Om individualitet är inte ett faktum, skulle Krishna i Bhagavad Gita inte betonat så tydligt att den kommer att fortsätta i framtiden. Mayavadi hävdar att individualiteten inte är andlig, utan materiell. ”Av jord är du kommen, jord skall du åter varda” säger GT. Men Herren säger i stället att denna individualitet existerade i det förflutna och kommer att fortsätta i framtiden. Inte bara bekräftar Han en evig individualitet på många sätt, utan förklarar också att den opersonliga brahman är något underordnat, ungefär som ett tillstånd av frid eller oberördhet.

Den Gud vi kärleksfullt tjänar i bhakti, insisterar från början på denna individualitet. Vi tänker oss inte Herren som en vanlig, betingad materiell natur, och eftersom vi är skapade till Hans avbilder, som också GT säger, kan jag inte längre känna igen mig som tillfällig existens.

Den Mayavadifilosofi vi ser lite varstans i de olika traditionerna, har som grund en identifiering med kroppen, det emotionella och det mentala. Gud säger tydligt att detta är ett misstag. Om vi identifierar det andliga jaget med den materiella kroppen, kan vi inte förstå vad Herren säger. Den mänskliga eviga individualiteten vilar därför på andlig grund.

Ramanuja använder bilden av ett granatäpple. De många kärnorna är vi som individer. Vi finns i den gudomliga helheten som individer. Det framgår också tydligt på flera ställen i Bhagavad-gita att endast de som är anhängare av Herren kan förstå denna andliga individualitet. Den hängivne som inte försöker förstå lärdomarna i Bhagavatam och Bhagavad-gita, kan vi likna vid biet som ser honung i en burk och strävar förgäves att inhalera innehållet. Men du kan inte njuta av smaken av honung utan att öppna burken.

Så kan du inte heller smaka gudskärlekens nektar utan att vara anhängare av Herren, för oss i väst i avataren Yeshua, Guds Son. Det var apostlarnas buddskap: Han är Messias, Guds Son på jorden ! Den som tvivlar på eller förnekar Guds existens kan inte förstå den hängivna tjänsten. Mayavadi i västerländsk impersonalism eller i tidig buddhism eller i indisk vedanta, är därför en vilseledande presentation av sanningen.

Sri Chaitanya till och med förbjöd läsningen av kommentarerna av mayavadis. Varför? För att människor ska kunna förstå hemligheten bakom Nya Testamentet, Bhagavatam och Bhagavad-gita — kärlekens bhakti. Som filosofen Madhva skrev, är vi levande först i hängiven gudstjänst.